Att se ens mamma så ledsen och så förstörd. Fy fan. Fy, nej ord räcker inte ens till. Jag vill aldrig vara med om det här igen. 

Igår, den 28/10-2015 kl 12.00 gick Kira, den absolut bästa hunden någonsin, bort. Hon dog för att någon människa är så fucked up i hjärnan och lägger ut råttgift här i Tumba där jag bor. 

2 timmar senare dog också våran andra hund Bossi, den lilla söta men stor i käften hunden, han dog på grund av samma anledning. 

Båda dessa hundar har varit med oss i 3 och 4 år. Kira var min systers hund, hennes bästa vän, hennes stöttepelare. Varje gång vi har gått in på diskussion "ifall" Kira skulle gå bort... Så har min syster alltid sagt att hon skulle ta sitt liv samma dag, att hon inte skulle ha något att leva för längre. 

Igår gick hennes bästa vän bort.

Jag har aldrig sett min syster sörja på det här viset, jag har aldrig sett henne så ledsen... Vet ni vad det värsta var? Det kändes som att man inte räckte till. Det kändes som att oavsett vad man än gjorde eller sa, så hjälpte det inte.

Jag kommer aldrig någonsin glömma hennes skrik efter mamma när vi var och sa hejdå.

Jag kommer aldrig någonsin glömma den här dagen. Den absolut värsta dagen i hela mitt liv. 

När ska allt detta få ett slut? 

Ni var inte vilka hundar som helst.

Ni var unika.

Kira min diamant, moster kommer alltid älska dig. Jag ska ta hand om din mamma för din skull. 

Har ni någonsin känt hur allt bara blir sämre ju mer du blinkar? Eller bara hur allt blir sämre ju mer andetag du tar. 

Om ni någonsin har känt så, så kan jag tala om för er att ni haft en gnutta depression. Och det är vad jag lider av just nu. En gnutta, endast en gnutta dock - depression. Jag orkar inte med nånting. Jag vaknar, går upp till jobbet, kommer hem, äter, duschar och sen sover. Så ser mina vardagar ut just nu, är det så jag vill att det ska vara? Absolut inte. Men just nu har jag tappat all motivation till att träffa vänner. Prata, umgås, socialisera etc. Det känns som att det kan läggas på hyllan ett tag. 

Jag behöver fokusera på vad jag behöver. För att just nu känns det som att jag förlorar mig till något som inte ens är värt att bli förlorad till. 

Jag måste inse att det inte är mig det är fel på. Det är inte mina vänner eller familj. Det är bara min hjärna och min kropp som för tillfället inte samarbetar. De jobbar på helt olika plan och måste hitta rätt riktning igen, innan själen går förlorad. 

Smärtan i kroppen får mig att prestera sämre. Jag orkar inte. 

Är det så här det ska vara i 60år till?

Dag ut och dag in? Fem dagar i veckan?

För i såna fall vill jag inte vara med längre. Jag kommer inte orka. 

Och det är sanningen. 

Jag vill resa, vidga mina vyer, jag vill se vad världen har att erbjuda och vad det finns för annat folk runtom. 

Jag är trött på rutiner. 

Fy, vilken bitter dag det är idag.

Idag är en sån dag då jag önska att jag inte ens fanns. 

Efter denna historiska frukost bestämde jag för mig att jag ville åka och shoppa lite underkläder, jag frågade min syster lite skämtsamt om hon ville följa med (en sak ska ni veta, jag och min syster umgås och så hemma, men aldrig utanför våran fina bruna säkerhetsdörr) vet ni vad hon svarade? Hon svarade ja..?! Alltså herregud ännu en historisk händelse som skedde denna absolut mest händelserika söndag någonsin under mina hela 20år. Min syster sa jag till att gå shoppa ensam med mig. Detta var såklart något som chockerade mig en smula. Men det slutade med att vi strosade runt i Skärholmen och shoppade lite, pratade lite, drack chailatte och iskaffe och som ett fint litet slut åt vi på den mest kända restaurangen i hela universum - macdonalds. Jag bjöd. Japp, jag är den som har ekonomin för sådana dyra rätter. Mätta och belåtna sätter vi oss på bussen som tar hela 50minuter hem. 

När vi väl klev innanför den fina bruna säkerhetsdörren så blev min syster väldigt sugen på sötsaker och film mys. Så vi beslutade oss för att gå till affären för att handla lite saker som vi kunde svälla oss med.

12timmar senare ligger jag nu i sängen, pigg och förväntansfull över en ny arbetsvecka på mitt otroligt roliga jobb.. Bara fem dagar kvar sen är det fredag igen.. Jag längtar redan. 

Som barnskötare har du daglig kontakt med föräldrar, som barnskötare har du dagliga observationer på barns utveckling när det gäller grovmotorik, finmotorik, språk, liksom inlärningsprocesser överhuvudtaget. Vi sitter inte bara där och kollar på barnen. Vi är aktiva tillsammans med dem, vi ser till att dem får sina dagliga behov tillgodosedda. Vi ser till att dem trivs och utvecklas som individer. Vi ser till att alla barn blir hörda och sedda. 

Att vara barnskötare är så mycket mer än att bara byta bajsblöjor och leka. 

Att vara barnskötare är som att vara en extra mamma åt 28 barn, fast du gör det på ett annorlundare sätt. Det är inte bara "gos" och bevakning. 

Som barnskötare blir du glad när du ser hur ett barn förändras från dag 1 till 5. 

Du är med barnen 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan. Och under dessa timmar får du se utveckling, engagemang och barnens glädje när de kliver innanför grinden till förskolan.

Så kom aldrig och säg till mig att jag bara är en person som passar barn. 

Jag må bara vara en barnskötare, men jag gör allt i min makt för att få ditt barn att utvecklas till det bästa, och om ditt barn skulle ha en svårighet så är jag den som ser det under dagens aktiviteter. 

På riktigt nu. Alltså, hur kan det komma sig att man fan aldrig är nöjd? 
Du kräver så mycket av dig själv och ifrån samhället att du inte ens inser hur jävla girig du är. 
För när du väl fått det du vill ha så vill du ha ändå ha något nytt efter det. 
Jag säger inte att jag är bättre än alla andra och inte vill ha något, för tro mig - jag vill fan ha allt och lite till. 

Dag ut och dag in får vi se en jävla massa reklam överallt, på tåget, vid bussen, på alla sociala medier, på tv, när du spelar ett nedladdat jävla spel från appstore. Vad du än gör så går det bara inte att undvika. Du hittar till och med äckelreklam ute i skogen om du har en jävla tur. Men hur kommer det sig att man måste reklamera allt man har och äger och få andra att köpa det? Varför vill alla de stora bolagen att man ska köpa allt jävla skit som inte ens är viktigt? 
Jo för att de vet att alla människor vill ha det, alla vill ha det nya, det exklusiva, det fräscha, det heta, det som är modet. För människan är som tidigare nämnt, en girig jävla människa och inte fan är vi någonsin tacksamma över de saker som vi har. 

 

Jag tror inte att någon vaknar upp och tänker: "fan vad glad jag är över att jag har en garderob fylld med kläder" eller: "fan va glad jag är över att jag har iPhone 6". För alla vill bara ha mer kläder, "alla" vill ha den nya iphone 6s som för tillfället är den mest omtalade telefonen på marknaden (om det nu är apple produkter man använder). 

 

Låt oss bara göra denna text kort, 
vi måste lära oss att inse skillnaden av vad vi behöver och vad vi VILL ha.