Min räddare i nöden, min mamma men inte på papper.
Jag tror aldrig att jag riktigt har tackat min faster för att ha stått ut med mig i så många år. Hon har varit med om mina upp- och nedgångar. Hon är den mamman jag alltid ville ha men som jag inte fick (självklart har jag en mamma och jag älskar henne, men jag hade inte tackat nej till att ha min faster som mamma, om man fick välja).
Från krypandes till gåendes, från tonåring till vuxen.
Ja, du har varit med från första början och du är fortfarande kvar.
Ja, du har varit med från första början och du är fortfarande kvar.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för att ha öppnat dina armar när jag har mått som sämst.
Eller som har öppnat ditt hem för mig när jag har behövt någonstans att kraschlanda.
Du ger mig det andrum jag behöver och du finns där när jag behöver dig.
Även fast jag ibland inte ens "vet" om det, så vet du redan.
Du stöttade mig igenom skolan, igenom gymnasiet och nu finns du där när jag har fått jobb.
Jag älskar dig. Jag älskar dig så himla mycket att det gör ont i hjärtat, det som finns kvar av det.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda dig allt du har gett mig.
Tack.
Kommentarer
Trackback
